Bild 1
Ängshöken är en sällsynt fågel i Sverige. Fågeln på bilden är en hane som lättast skiljs från den snarlika blå kärrhöken på det (de) mörka streck som löper från vingens svarta spets in mot ryggen. Det är ett streck på vingens ovansida, två på undersidan.
Dessutom är ängshöken mer smalvingad och har en ”lättare” flykt, den ”dansar” ofta fram strax över marken i öppna landskap likt en fjäril.
Fågeln på bilden är fotograferad på Öland där merparten av de svenska paren häckar. I år häckade 26 eller 27 par på Öland och minst 47 ungar (kanske 52) kom på vingarna på Öland (muntligen från Maffe Dornhäuser). I boken fåglarna i Sverige anges antalet svenska häckningar till 59, varav merparten på just Öland.
Bild 2
Det är en talltita på bilden. Den här arten brukar vålla bekymmer för många eftersom den är så lik släktingen entita. På bilden syns talltitans riktigt vita kind som är helvit långt bak där entitans brukar bli lite mörkare. Fågeln har också ett till synes större huvud än entitan, man brukar tala om en ”tjurnacke”. Slutligen har talltitan en vitaktig vingspegel. Ibland syns en sådan även hos entitan så det kan vara förrädiskt att gå på bara den detaljen, men så klart ljus som på fågeln på bilden är den inte hos entitan. Sedan är naturligtvis lätena bästa sättet att skilja arterna åt, både lockläte och sång skiljer dem åt.
Talltitan på bilden är fotograferad vid en matning i ett stort granskogsområde i norra Blekinge. Vid den matningen har undertecknad aldrig haft en entita! Några kilometer därifrån, vid en matning i ett mer lövskogsdominerat område är talltitan en sällsynthet medan entitan är mycket vanlig.
Bild 3
Fågeln är en svarthuvad mås i vinterdräkt. Den skiljer sig från den snarlika skrattmåsen genom att den har helvita vingpennor. Om fågeln på bilden varit en skrattmås skulle vingspetsarna varit mörka. Dessutom har den svarthuvade måsen grövre, kortare och trubbigare näbb och en annorlunda huvudteckning. Detta är en adult fågel vilket man kan avgöra bl a genom att på en yngre fågel skulle vingspetsarna haft svarta inslag.
Den svenska populationen av häckande svarthuvad mås är i stort sett koncentrerad till Västblekinge. År 2020 häckade 7 par i Sölvesborgs kommun (muntligen från Patric Österblad).
Fågeln på bilden är fotograferad i Göteborgs hamn för ett antal år sedan då en adult fågel övervintrade där.
Bild 4
En snatterand flyger bort över Munkahusvikens vatten. Med tanke på den vita vingspegelns storlek torde det vara en hane. Just den fyrkantiga, ganska korta vingspegeln är ett bra kännetecken på arten. Hos honan är det vita ännu mindre.
Snatteranden är något mindre och känns slankare än gräsanden som väl är den art med vilken den närmast kan förväxlas.
Arten har haft en remarkabel utveckling de senaste decennierna, från att ha varit sällsynt är den idag en av de vanligare änderna i Västblekinge och Sydsverige. År 2019 fanns en flock i Tåkern på 3950 fåglar och det svenska beståndet beräknas till 3000 häckande par.
Bild 5
Fågeln på bilden är en prärielöpare, en i Sverige sällsynt gäst från häckningsområden i Nordamerika och östligaste Sibirien.
Prärielöparen är ganska liten, ungefär som en kärrsnäppa i storlek, men liknar mer en brushane eller ljungpipare – dock med det påpekandet att den är mindre än de där arterna. Med sitt runda huvud tycker jag att den ser ”snäll” ut. Ungefär som en fiskmås med sitt runda huvud ser snäll ut, medan den mer kantiga huvudformen hos gråtruten ger den arten ett ”elakt” utseende.
När prärielöparen flyger visar den upp vita vingundersidor med ett mörkt kommatecken på handen.
Fågeln på bilden är fotograferad vid Hagby hamn söder om Kalmar för rätt många år sedan.
